måndag 29 maj 2017

Bara svag

Ikväll är det tufft, jag sitter på min sängkant på en fyra sal på avdelning 26. Personalen är fantastisk och alla ansikten är bekanta, men jag är kvar och det är det som suger.

Jag har för hög åtgång på smärtlindring för att hantera buksmärtan och ingen verkar veta vad smärtan beror på trots alla undersökningar. Nu har jag mest indirekt smärta i buken, även direkt, men ja... jag är trött. Inväntar en bukkirurg som ska komma och ge sin bedömning av läget.

Tårarna rinner och jag försöker gripa i halmstråna av glädje från helgen, men det är svårt. Vetskapen att inte få krama barnen ikväll blev för mycket. Nu, i just detta nu, orkar jag inte vara stark eller tapper, jag är bara svag, jag vill bara hem...


Ovissheten är värst

Då var övernattningsväskan packad, men i protest har jag bara det nödvändigaste med mig. Min fina flamingoslinga är kvar hemma eftersom jag hoppas på att få åka hem idag igen. 

Sitter i bilen på väg mot sjukhuset, har varit med till förskolan och kramat barnen adjö med ett hjärta som sakta spricker. Att inte veta om jag får krama dom ikväll eller inte är det tuffaste!

Samtidigt så uppfylld och tankad med energi och kärlek efter helgen! Glädjen att ha fått njuta utomhus av försommaren med familjen vinner många topplaceringar i känsloregistret. 

Tacksam för:
* Familjen
* Vänner
* Gemenskap
* Liggande stolar, soffor, gräsfiltar o kuddar. (Allt för att kunna vara med liggande)
* Sommarväder
* Morsdagsfirande hemma
* Trädgårdshäng

Försöker hålla fast vid det goda och härliga från helgen även om dagens mulna himmel stämmer mer överens med mitt inre.




söndag 28 maj 2017

Mors dag

Idag är det mors dag, en stor glädje att få ligga i min egna säng och invänta klockslaget jag får ta nästa dos med smärtlindring. 

Tills dess ligger jag och tänker på vad lyckligt lottad jag är som får vara en mor, jag vet många som längtar och önskar att få vara det men som av olika anledningar inte kunnat bli det. 

Jag är även lycklig som får ha min mor kvar att fira om än många mil bort!

Mest är jag lyckligt lottad att jag haft en trygg, kärleksfull och vis mor vid min sida hela livet! Hon har hjälpt mig ta stapplande steg som bebis i Botswana, skjutsat mig som tonåring till olika händelser. Hon har lyssnat och gett råd genom hela livet, alltid haft tid för mig! Hon har slängt sig på flygplan runt jorden för att finnas för mig när sjukdom gjort mig svag, men varje dag vet jag att hon bär mig i bön. Tack mamma! 

Med dig som förebild försöker jag finnas för mina barn.


fredag 26 maj 2017

Tacksamhet i kubik

Natten till idag var bättre än föregående även om den inte var toppen. Vid frukostrundan till matsalen (bugar för applåderna över att jag klarade att gå den sträckan) berättade en undersköterska att jag nog inte ska förvänta mig hemgång idag eftersom de sa på mötet igår att jag blir kvar över helgen. Usch vilket slag i magen det var, jag blev så ledsen. Allt kändes blä...

Efter frukost väntade jag besök från Sandra för att lyfta mitt humör, hon hade laddat med spel och underhållning för att hjälpa mig fördriva tiden. Håkan hade ärende i Lund vid 10 men hann komma inom mig före det. Under tiden Håkan var hos mig kom ronden och vi hann börja prata tillsammans om huvud och magen, olika funderingar och olika planer framåt. Sen var Håkan tvungen att åka och jag fortsatte samtala med läkarna. Vi landade i att jag behöver lite familjetid och hemmamiljö för att kunna må bättre nu, så beslutet blev permission över helgen för att få lite miljöombyte och möjlighet att läka, både i själ och kropp. 

Så larvigt glad blev jag! När Sandra kom fick hon hänga med i att plocka ihop mitt rum, allt från min flamingogirlang till ljuslyktor, pom poms, tidningar, böcker, godis, ja allt som samlats ihop under  en månad på sjukhuset! Jag började försiktigt byta om till egna kläder medan Sandra packade ihop alla saker. Håkan anslöt med en rullstol som skulle ta mig ut! Energin var dock slut efter allt fix, jag orkar 20 min upprätt innan huvudet gör ont o behöver ligga ner i plant läge. Fick bli en kort stunds vila innan vi behövde ge oss iväg för att hinna. En notering blev att årstiden ändrats när jag legat inne för jag hade vinterstövlar att dra på mig o det var ju tokigt varmt för det. 

Jag älskar att handla second hand av massa anledningar och färden hemåt gick via Bara där vi först hämtade upp lite kläder som jag ska titta på till Ingrid och sedan överraskades svärföräldrarna med en extra lunchgäst. Lunchen intogs liggande, det var den godaste mat jag någonsin ätit kändes det som. 

Därefter hem till sovrummet där det blev massa timmar sömn och vila. Ingrid var på playdate och Arvid hade sin egna pappadag då han själv fick mysa med Håkan utan att dela uppmärksamheten med någon. 

Kvällen tillbringades hos vänner liggandes i kvällssolen i deras utesoffa på deras  trädäck medan maten grillades och samtal flödade. När solen värmde mina kinder, fyllde rodedendrondoften min näsa, barnens skratt och bus letade sig in i öronen och hjärtat svämmade över. Kvällen blev tidig men helt perfekt och avslutas nu med två barn som somnar bredvid mig, lika glada och tacksamma som jag över att jag är hemma. Vad som händer efter helgen bryr jag mig inte om nu, just nu väljer jag att njuta av nuet! Måndag kommer fort nog oavsett om jag oroar mig nu eller inte, så varför förstöra nuet med morgondagens oro? 

Krama era nära o kära en extra gång när ni läst detta. 










torsdag 25 maj 2017

En glass, spontanbesök och frisk luft!

Natten till idag var knepig, den gav mig inte så mycket sömn som jag ville ha eller som jag behövde, så större delen av förmiddagen blev vigt åt att vila och sova.

Men när min dag väl började (vid lunch) var jag inställd på att ha en besöksfri dag då många rest iväg och jag lever på hoppet att snart få åka hem så hade jag inte ringt till någon för att fråga om dom ville komma o hålla mig sällskap. Det kändes ok, men hade ändå en känsla av att solen tittade fram ännu en dag och blev ännu en dag som jag var "inlåst" på avdelningen. Precis när känslan av att vara ensamen här inne ringde telefonen, då var det fina fina Liza som var i Lund och ville komma förbi. Så glad jag blev!

När hon kom upp hade hon med sig den beställda glassen och jag hade fått en rullstol av undersköterskan som vi kunde nyttja för att se till att få ut mig i friska luften!

Huvudvärken är jag rätt säker på kommer från lågt tryck i huvudet, det kommer bli bättre så fort trycket balanserar ut sig i skallen. Av erfarenhet vet jag att det tar ett par veckor, men ingenting jag stressar över. Brukar handla om att äta lakrits och dricka kaffe eftersom de innehåller ämnen som höjer trycket i kroppen.

Magen börjar jag tro handlar om en inflammation i musklerna, men eftersom de inte kan behandla det innan huvudet är läkt vet vi helt enkelt inte. Men för att citera Sherlock Holmes: När man uteslutit alla troliga alternativ måste det som är kvar vara sant oavsett hur osannolikt det må vara. Det finns inte en cell i min buk som inte undersökts av någon så jag tänker att skallen får läka. Sen får jag prova med antiinflammatoriskt när det inte är förenat med fara för blödningar i huvudet.

Det bästa från idag har varit att tack vare Liza få rulla ut genom huvudentrén och äta mellanmål på en blåsig bänk i delvis sol med blomdoft som hittade sin väg in genom näsan och fick mig att inse att jag legat inne en hel årstid! Dagen jag lades in hade barnen termokläder på dagis, igår kom dom i linne o shorts! Jag var helt ärligt så tagen av att få andas frisk luft så jag glömde fotografera tillfället, istället bjuder jag på en bild lånad från svenska kyrkan i Västerås med sinnesrobönen skriven i sig.

Jag har siktet inställt på hemgång, gärna igår, men precis som bönen i bilden så ber jag att jag inte ska stressa över det jag inte kan påverka dvs läkarnas bedömning, men ägna mig åt det jag kan påverka, dvs min egen mobilitet och vilja att bli friskare.






onsdag 24 maj 2017

Framstegsrapport

Onsdag kväll, jag börjar må bättre, har idag kunnat gå över från smärtstillande sprutor till smärtstillande tabletter. Låter som en lite grej men det innebär att jag är ett steg närmare att få komma hem.

Andra saker jag kämpar med är att en gång i timmen gå en liten runda. Ibland blir den inte mer än 10 meter inne på rummet och ibland blir den hela vägen ner till allrummet. Oftast krävs det att jag sedan sitter där nere en sväng innan jag återvänder för det blir för tufft att klara tur och retur i ett svep.

Huvudet oroar mig inte längre, känner mig rätt säker på att det är lågtrycksvärk baserat på hur jag mått tidigare. Det gör ONT men jag vet att det kommer bli bättre inom några veckor så det är ok. Plus att det slutar göra ont så fort jag lägger mig ner i horisontellt läge!

Magen, ja kära nån, vad ska man säga. Hoppas den läker av sig själv för det finns ingen här på sjukhuset som efter 2 kontraströntgen undersökningar, ultraljud, gynekologundersökning, avföringsprover (lika äckligt som det låter) eller andra prover vet varför jag har så ont i nedre buken.

Två dagar efter shuntoperationen är jag så klart öm och inte så snabb i mina rörelser men jag mår bra med den delen. Försiktigt vågar jag säga att det verkar som om vi krigat loss alla bakterier från min hjärna för denna gången.

Den största segern av dem alla är att jag inte längre måste ha en slang ur skallen vilket betyder att jag får gå som jag vill, jag får göra knäböj utan att en person står och får panik. Jag får gå på toaletten utan att annonsera det till en sköterska, jag får till och med helt enkelt sätta mig i sängen eller vända mig på kudden utan att larma och berätta att jag ändrat läge. Känslan som rycker i hjärtat är när braveheart skriker ut FREEDOM!!!

Jag har haft underbart uppmuntrande besök de senaste dagarna där jag fått flera underbara presenter som både jag och mina barn roat oss med storligen. Tack till er, jag känner mig lyckligt lottad som får ha så underbara vänner i våra liv.


tisdag 23 maj 2017

Jag lever och är kär

Här kommer ett kort men glatt inlägg. Operationen har gått bra, dom har satt in shunten på vänster sida (alla tidigare har suttit på höger) och helt ärligt så vet jag inte så mycket mer än så i nuläget. Men det viktigaste är att den är på plats och vi fokuserar framåt på läkning och försöker få lite klarhet gällande smärtan i buken, så den oxå kan behandlas.

Förmiddagen blev att få umgås med min trygghet, min man medan vi inväntade operationstiden. Troget satt han och killade min arm och hand för att jag skulle kunna släppa fokus på att jag var rädd för att opereras idag. Han är mitt allt denna fantastiska man som bestämt sig för att han vill ha just mig som sin fru. Galet vad lyckligt lottad jag är.


Efter operationen när jag ringde honom från uppvaks telefonen fick jag veta att han skulle komma in så fort jag fick komma till avdelningen. Mycket riktigt hann jag precis komma ner till mitt rum på avdelningen när han kom genom dörren (Tack till farmor o farfar som sitter hemma hos oss för att vakta barnen medan dom sover). Att fysiskt känna spänningarna släppa för att jag helt enkelt får se honom, det går inte att beskriva. Det bästa kom när han såg att jag behövde närheten och då kröp ner bredvid mig i sjuksängen och lät mig vila mot hans axel och bringa. Att höra hans hjärtslag samtidigt som jag blundade och flöt iväg i total avslappning. Bättre smärtlindring än alla droger i hela världen!


Nu har han kört hem till våra små och jag vet om att jag kommer bli väckt varannan timme för att dom ska se att allt gått bra inne i huvudet under operationen och att kroppen inte hittar på något medan jag sover. Nu ligger jag kvar i sängen och längtar till nästa gång jag får vila på mannens axel. Tills det är möjligt somnar jag för den första delen av natten i vetskap att jag är älskad, välsignad, lyckligt lottad och sanslöst kär.